En dag på Arbetsförmedlingen
Kategori: Allmänt
En dag på Arbetsförmedlingen i Rågsved. Nedan följer en rapport som min son skrev om en dag på arbetsförmedlingen i Rågsved och det s k Jobbtorget.
"I skrivande stund har jag lyckats lugna ner mig. Det tog tio cigaretter, svettningar av guds nåde och några lugnande samtal till bekanta innan jag sansade mig tillräckligt för att skriva här. Jag har nämnligen besökt helvetet på jorden, dekadensen och förfallets högborg. Ja, jag har besökt Jobbtorget.
Som det tidigare framkommit är jag arbetslös. Jag söker aktivt jobb och är inte den som ger mig. Det enda jag sporadiskt undviker är jobb där det utlovas provisionslön, alla vet att de där lögnerna om att tjäna 15.000 i veckan är ett jävla båg som Tarja, Annika och Laurence kör med för att locka ungdomar och depraverade spöken i fördärvet. Så blev det till slut dags för mig att besöka jobbtorget. Sagt och gjort, imorse klev jag upp, pratade med fästmön som solar och lever loppan i Grekland och åkte tunnelbanan till stadsdelen jag blivit kommenderad dit.
Det första som möter mig är ett gäng glada somalier. Att de är glada förstår jag då de pratar hetsigt och spelar cirka femhundra mobilsignaler i kör samtidigt som en receptionist står och ber alla visa legitimation. Hon granskar den ytterst noga hos mig, som om jag på något vis inte alls hörde hemma där. Efter en nitisk inspektion blir jag i alla fall insläppt i ett väntrum. Konstigt, där sitter det också glada människor och spelar musik från mobilen, klottrar på papper eller stirrar rakt framför sig. Bakfylla antar jag. För ingen människa kan väl bli apatisk av att komma till det här stället av kompetens? Håhå, jaja, vad fel jag hade. Varenda jävel som inte spelade musik på mobilen eller sysselsatte sig med att ringa utlandssamtal där var depraverad och apatisk.
Än värre blev det, för när jag satt där och väntade kom två batikhäxor intågandes, presenterade sig som Lisa och Lina (fingrerat, båda två) och började raljera om att vi skulle fylla under papper som gav dem rätt att göra si, och att göra så. Jag skrev under efter att ha frågat mig för varför de bl.a skulle ha rätt att diskutera mina personliga förhållanden - något de hävdade var en felskrivning och inte alls var så farligt som det lät. Borde egentligen bett häxorna trolla fram ett nytt dokument, men efter fem minuters sällskap av dem ville jag bara få allt överstökat.
Sedan blev det till att sitta och vänta i en, två, tre timmar på att få träffa en av deras jätte-jättekompetenta handläggare. Hon var livrädd för svininfluensan, skakade inte hand och fick en och en halv hjärtattack när jag klappade henne på axeln och förklarade att jag redan haft den och överlevt. Efter hjärtattacken diskuterade vi i femton minuter (tro nu inte att hon var effektiv, hon hade helt enkelt inte tid med elaka spöken som skrämde slag på henne, så det så.) och kom överens om tider då jag ska rapportera in DDR-artat och vart jag ska ringa om jag blir sjuk. Under tiden sprang folk av och an utanför, det tjattrades, skrek och tjoades. Folk satt i flockar kring gamla PC-datorer som t.o.m min halvtrasiga, oformaterbara laptop utklassar."
Som det tidigare framkommit är jag arbetslös. Jag söker aktivt jobb och är inte den som ger mig. Det enda jag sporadiskt undviker är jobb där det utlovas provisionslön, alla vet att de där lögnerna om att tjäna 15.000 i veckan är ett jävla båg som Tarja, Annika och Laurence kör med för att locka ungdomar och depraverade spöken i fördärvet. Så blev det till slut dags för mig att besöka jobbtorget. Sagt och gjort, imorse klev jag upp, pratade med fästmön som solar och lever loppan i Grekland och åkte tunnelbanan till stadsdelen jag blivit kommenderad dit.
Det första som möter mig är ett gäng glada somalier. Att de är glada förstår jag då de pratar hetsigt och spelar cirka femhundra mobilsignaler i kör samtidigt som en receptionist står och ber alla visa legitimation. Hon granskar den ytterst noga hos mig, som om jag på något vis inte alls hörde hemma där. Efter en nitisk inspektion blir jag i alla fall insläppt i ett väntrum. Konstigt, där sitter det också glada människor och spelar musik från mobilen, klottrar på papper eller stirrar rakt framför sig. Bakfylla antar jag. För ingen människa kan väl bli apatisk av att komma till det här stället av kompetens? Håhå, jaja, vad fel jag hade. Varenda jävel som inte spelade musik på mobilen eller sysselsatte sig med att ringa utlandssamtal där var depraverad och apatisk.
Än värre blev det, för när jag satt där och väntade kom två batikhäxor intågandes, presenterade sig som Lisa och Lina (fingrerat, båda två) och började raljera om att vi skulle fylla under papper som gav dem rätt att göra si, och att göra så. Jag skrev under efter att ha frågat mig för varför de bl.a skulle ha rätt att diskutera mina personliga förhållanden - något de hävdade var en felskrivning och inte alls var så farligt som det lät. Borde egentligen bett häxorna trolla fram ett nytt dokument, men efter fem minuters sällskap av dem ville jag bara få allt överstökat.
Sedan blev det till att sitta och vänta i en, två, tre timmar på att få träffa en av deras jätte-jättekompetenta handläggare. Hon var livrädd för svininfluensan, skakade inte hand och fick en och en halv hjärtattack när jag klappade henne på axeln och förklarade att jag redan haft den och överlevt. Efter hjärtattacken diskuterade vi i femton minuter (tro nu inte att hon var effektiv, hon hade helt enkelt inte tid med elaka spöken som skrämde slag på henne, så det så.) och kom överens om tider då jag ska rapportera in DDR-artat och vart jag ska ringa om jag blir sjuk. Under tiden sprang folk av och an utanför, det tjattrades, skrek och tjoades. Folk satt i flockar kring gamla PC-datorer som t.o.m min halvtrasiga, oformaterbara laptop utklassar."
/Ewert